Sitter här och lyssnar på min absoluta favoritlåt just nu (jag lyssnar ju på så himla mycket musik, så favoritlåten byts ut varje minut). Just nu är favoritlåten i alla fall en riktigt härlig och känsloladdad låt med grymt dansbeat! Jag gillar verklen våra kända, svenska klassiker. Vi svenskar borde verkligen vara stolta över våra gångna musikgenier. Denhär låten påminner mig väldigt starkt om min döda sköldpadda, Arnold. Döden är ett ämne som jag tycker att man borde kunna diskutera mer om i dagens samhälle. Det är något helt naturigt (precis som pubeshår) och kommer förr eller senare att drabba oss alla (precis som pubeshår).

Här är min favoritdel av låttexten (läs och njut):
Sjörövar-Fabbe, farfars far,
är minsann en sjusärdeles karl,
kring alla hav han far och far,
tjohej hadelittan lej.
Sjörövaryrket passar´n bra;
"De är bara att röva och ta,
och de", sa Fabbe, "gillar ja",
tjohej hadelittan lej.

Men då...
vad står på?
Fabbe blir plötsligt blek och grå!
Oj då!
Vad står på,
oj oj oj oj oj oj oj!
(Oj oj oj oj oj oj oj!)
Sjörövar-Fabbe, farfars far,
är minsann en sjusärdeles karl,
men han är sjösjuk alla da´r,
tjohej hadelittan lej.


Löv you Arnold.